Hur man gör järn
•
Framställning av metall (allmänt):
En del metaller finns i naturen i ren form eftersom de sällan reagerar med andra grundämnen. Dessa kallas ädelmetaller och är exempelvis guld, silver och platina. De är sällsynta och människor har genom historien plockat upp och använt dessa lättåtkomliga metaller redan.
De flesta metaller finns bundna, som joner, i kemiska föreningar. Sådana kemiska föreningar kallas för mineraler. Blandningar av olika mineraler kallas för bergart. Om det finns tillräcklig hög halt av metalljoner i ett mineral, så det är värt att ta reda på den, kallas mineralen malm. Malmer bryter man i gruvor. Processen för att utvinna malm går till ungefär här för de flesta metaller:
1) Malmen tas upp ur gruvan och anrikas. Det innebär att malmen krossas sedan sorterar man bort det som inte har tillräckligt hög metallhalt. Koncentrationen höjs av den önskade metallen.
2) Genom olika kemiska processer, beroende på metall, görs metalljonerna om till ren metall. Samt
•
På 1100-talet började man bryta järnmalm ur berget. Man lärde sig se hur det järnrika berget såg ut och kunde bryta loss bitar genom att sköra berget med eld. Det kallades tillmakning. Man arbetade sig från ytan och nedåt i berget och följde järnådror i öppna dagbrott. Så småningom övergick brytningen underjord i gångar eller orter. När man uppfann teknik att pumpa ur tillrinnande vatten i gruvorna, kunde man gå djupare ned.
Framställningsprocessen utvecklades med järnmalmsbrytningen. Först krossades järnmalmen till små bitar. Dessa rostades för att koncentrera järninnehållet. Den rostade järnmalmen smältes ned med mycket träkol och lite kalk i en masugn under hög temperatur. Masugnen packades från toppen, masugnskransen och det smälta järnet droppade ner mot ugnens botten i flytande form. Man får då ett högt utbyte av järn. Nästan ingenting hamnar i avfallsprodukten ”slaggen” som flyter ut i ett skyddande lager ovanpå järnbadet i masugnen.
Masugnen har
•
Möt medeltiden
När medeltidens människor skulle göra järn behövde man ved och järnmalm. Ved fanns det gott om i skogarna och järnmalmen fanns i mossar och kärr. Ibland kan man på ytvattnet i en mosse se att det finns en oljeaktig hinna. Idag tror många att det beror på miljöförstöringen, men så är det inte. Den oljeaktiga hinnan är ett tecken på att det håller på att bildas järnmalm i mossen. Sent på våren eller tidigt på sommaren gick man ut till platser där man sett en sådan hinna på mossvattnet. På dessa ställen stack man ned en träkäpp. Hade man tur hördes ett krasande ljud när träkäppen gick igenom ett lager med järnmalm. Då tog man fram spadarna och grävde upp malmen. Men det var inte all malm som det gick att göra järn på. Det finns järnmalm i olika färger och den bästa sorten var den som var mörkt brunröd. Ibland stoppade man in lite malm i munnen och tuggade på den. Om den klibbade ihop sig var det järnmalm av bästa sort. Järnmalmen fick sedan ligga och torka intil