Hur såg dinosaurier ut
•
Dinosauriernas sista dag på jorden
Solsystemet består av åtta planeter och miljontals andra himlakroppar av olika storlek. Mellan vår grannplanet Mars och gasjätten Jupiter ligger asteroidbältet, eller huvudasteroidbältet för att särskilja det från Kuiperbältet utanför Neptunus. Från den här platsen stöttes en asteroid ur sin bana runt solen för ungefär 66 miljoner år sedan. Kursändringen skulle visa sig vara förödande för vad som levde på jorden vid den tiden: dinosaurierna.
Asteroiden var stor, större än Mount Everest, och färdades i över 72 000 kilometer i timmen. När den slog ned i havet utanför Yucatánhalvön, i vad som idag är östra Mexiko en dag i maj, gjorde den det med en kraft av över en miljard atombomber av det slag som släpptes över Hiroshima under andra världskriget.
Neds
•
Dinosaurier (LättLäst)
Forskning
Allt det man vet om dinosaurierna kommer från forskare som kallas för paleontologer.
Det är de som till exempel gräver upp fossil (ben och spår efter utdöda djur och växter).
Sedan försöker de räkna ut hur djuret såg ut och hur det levde.
När man först skulle beskriva dinosaurierna trodde man att de såg ut som stora ödlor eller krokodiler.
De fick därför namnet dinosaurier, vilket betyder "fruktansvärda ödlor".
Nu vet man att de var smidiga djur.
Många gick på två ben och var väldigt snabba.
Dinosaurierna tar över
Ödlelikt höftben |
Under de 165 miljoner år som följde, utvecklades dessa till en mängd olika sorters djur.
När man jämför många av dem kan det vara svårt att tro att de faktiskt var släkt.
Man kan tack vare paleontologernas forskning dela upp dem i olika grupper.
Fågellikt höftben |
Det
•
Jura
Juraperioden, 201 till 145 miljoner år före nutid, var jättarnas tid. Dinosaurierna var många, och några av dem är tidernas största djur.
Brachiosaurus
Brachiosaurus var en av de allra största. Den blev 18 till 25 meter lång och kunde väga 28 till 58 ton (ungefär en tredjedel av vad en en blåval väger). Bara halsen kunde bli nio meter lång.
Dess extremt långa hals gjorde att den kunde beta av ett stort område utan att behöva röra sig särskilt mycket och därmed spara energi.
I halsen fanns speciella senor och muskler som gav den stadga, och huvudet var litet och lätt. Den behövde inga kraftiga och tunga käkmuskler eftersom den inte tuggade, utan svalde födan mer eller mindre hel.
Att den kunde smälta dessa enorma mängder mat berodde troligen på att den hade stor mage, och att födan kunde ligga där och jäsa – som i en kompost.
Med detta levnadssätt behövde dinosauriejätten inte röra sig så mycket. Men det krävde ändå mycket energi att förflytta en så tung kropp. Därför var